to no special whom
Be aware of who you are, what you do, when to do it. But most important of all, live life in a way you prefer. Have fun, never stop play, we are and will forever contain children. The day you don’t play, you’ve stopped living. Meanwhile, it’s important not losing yourself in the mad-and sadness of others. Don’t expect too much, don’t trust too much, but don’t think too much. It doesn’t make you wiser, it makes you sicker, weaker. Knowledge is the key, and life is about knowing have to use that key.
/moi
Hur kan man vara säker?
Hur mycket jag än vrider och vänder på det, kan jag verkligen inte förstå hur man kan älska en person livet ut. Eller hur man kan vara säker på att det är just den individen man vill dela sitt liv med. Finner ni inte det underligt att de flesta vuxna har funnit en sådan individ, valt ut sin livspartner (om inte annat varit i bilden, tvång osvosv) Tanken slår mig hela tiden, dagligen. Kanske är det jag som aldrig känt kärlek. Kanske är det som andra säger, "man vet det bara, det bara händer och man känner det". Man skall ej dra förhastade slutsatser. Men jag, jag kan aldrig förstå. Varför falla för en när det så många fiskar i havet finns. Vem man än finner, finns det en annan där ute man kan få d bättre med.
Give me back my life/ myself
Tiden går för fort och jag kommer inte ihåg mitt namn
vem jag brukade vara
livet har gjort mig till en ny individ
kanske en bättre, dock ej i folks ögon
Om man ändå kunde skära i mig, hitta min själ och förstå vad som fanns kvar
Spåra, hurdan jag brukade vara
Mitt hjärta brukade bulta glatt, lycka var mitt favoritord, och jag log
det är borta, utan att kunna stoppa
mitt hat har blivit större än mig, jag ser inget alls
lever men existerar inte.
Kan inte ens skriva.
FUCK THIS I WaNNA GETTAFUCK OUT OF HERE
Home är försvunnen
"Hemma" igen. Seglat i fem dagar. Fem dagar i havet, i olika hamnar med främande och nära. Fem dagar i frihet, fem frihetsdagar. Fem dagar bort från livet, från verkligheten. Fem dagar utan tankar om framtiden. Fem dagar av enbart njutning. Fem dagar av hav och himmel. Fem dagar av salt och sötvatten. Fem dagar av nya WC som bästavän. Fem nätter sovandes i båt. Fem dagar i Norden. Fem dagar letandes efter er. Fem dagar av naturen. Fem dagar lediga för fria tankar. Fem dagar som vidgade min världsbild, människosyn. Fem dagar som öppnade en ny värld. Plötsligt insåg jag hur trång samt instängd verkligheten är. Hur jag vantrivs. Hur friheten berövrades.
.
How long shall I be killed. While I'm only standing there and looking?
När livet tvingar än till att vara hemsk
När allt går emot
Och man förvandlas.
Jag är inte jag.
Men
Vem säger det?
Tänk om jag är jag ändå, just precis nu
IL FAUT GARDER LE MORAL
precis som rubriken, man måste hålla humöret uppe. Har provbanksprov i franska imorgon i hela 3 till 4 timmar! Lovely. Just nu snurrar det i tankarna, och de springer hela tiden fram och tillbaka. Det finns så mycket hat, ilska, irritation men ändå är allt bara kärlek. Ånger. För något man själv inte gjort. Beslut som måste fattas. Och jag vill bara leva som förr. Tänker på vad mina bekymmer innan var, och vilka gråa dagar jag faktiskt kunde ha, för vad? tro mig syster, bror, kompis, stranger whatsoever. Jag har gått i de flesta skor, inte alla än. Men jag är modig nog att stå upp.
OK IGEN
Vilket jävla tjatande från min sida om varför jag driver en sådan här sida, jaha men varför slutar jag inte bara då? Jag vet inte. Varför gör man detta? Varför skriver man offentligt om man inte söker efter tröst, medlidande. För tro mig eller ej men det gör jag inte. Varför lägga ut bilder, texter om man ej bryr sig om folk i omgivningen läser? Jag vet inte. Varför är människan beroende utav andra? Andras uppmärksamhet, samtyckande om det så är. Visst har det med självkänsla att göra. Men min självkänsla är jävlans bra. Eller hur vet man det? Kanske inbillar man sig det med? Precis som allt annat. Kanske är det så vi alla är, en del blindar andra öppnar, välkomnar. En sak är säker, att inget är säkert. Hur mycket man än vill, försöker och tror sig veta, är fallet ej så. För vändingen kan vända lika snabbt som den kom. Vart ligger logiken i mig? Ingenstans, men det är det som är det logiska med mig.
lika snabbt som ett inlägg till ett annat kan framtiden ändras. Helst ovenadet. Men ovetande ade vart egoistiskt
En litet, inte vet jag, avskrivning. Just som man tror att man har koll, koll på det mesta. Sker det, vad som. Inget är förutsättbart, man skall aldrig säga aldrig. Man kan tycka att det låter en hel del klyschigt, men så är sanningen. Något jag aldrig trodde skulle finnas i vår värld satte sig och trängde sig in. Just som man känner sig på botten och inget kan bli värre. Det är lätt at säga "Det löser sig" För det gör det ju, i de flesta fall. Men i detta löser det inte sig, utan man får ta an med det. Man får leva med det, det lär följa en hela livet, ett sår som aldrig går att läkas. Det finns inget att göra, ingen återvändo, ingen förbättring. Förutom att leta efter ljuset i det. Att fortsätta framåt. Det finns inget värre än att sitta maktlös, veta att makten sitter i händerna hos någon annan. Ditt öde ändras utav någon annan. En annan individ håller din framtid i sina händer. Inget blir som man trott. Allt man fruktar kommer närmare, rätt som det är står man där själv. Något man aldrig önskat. Jag menar inte det. Det oskyldiga. Händelsen. Att ha ångest är det värsta. Men tillsammans kämpar vi oss till det. Styrka. Vad som än sker hjälper det oss. Och det som hjälper oss är just det. Vi:et. För jag vill hjälpa men det finns ingen väg ur, vad som än händer har det sårat, kommer det såra. Det har skapat sår. Som följer med hela livet. När man inte vill såra men det är det enda sättet. När förtvivlan får ett nytt namn. Där står man. Liten som aldrig förr. Hjälplös, maktlös, ångestfylld. Något erövade det, någon erövade det. Jag vill inte ge ångest, jag vill inte såra. Men ibland undrar man, ibland vill man ibland måste man. Dock var man ej stark nog. Ovetande. Framtiden är läskig, läskigare har den aldrig varit. Men vi håller i varandras händer, det blir många, många från samma. Liknande, från samma.
"Ladda din iPod, ladda den med stråkar och med sorg, du kommer vara minst lika blå i Tokyo som i Göteborg....Det spelar ingen roll kompis, Vi ska åt samma håll kompis, För vi har ingen koll kompis, För allt du rör blir till moll"
Blommiga tapeter och röda hjärtgardiner
Så ser typ mitt rum ut nu. Mamma bytte gardiner när jag var i skolan, genomskinliga röda med små hjärtan på. Rummet är vitt, det är rött och svart och guldigt. Aldrig förr har jag känt mig så feminin, iaf i mitt levnadssätt. Jag brukar alltid ha mörka gardiner, styra utifall det skall vara mörker. Massa möbler, stora. Stora våningssängen för alla som sover över. Nu är det en enkel säng, enkla möbler. Det ekar även i rummet. Det känns större än förr, främmande osvosv. men på sätt och vis trivs jag. Lär nog byta ut gardinerna snart. Konstig information? Allt är lite konstig för tillfället... Nu skall jag äta hamburgare och fortsätta greja med mitt nationella tal!
we lost faith in the arms of love
Ibland känns det sorligt att titta på de, par, folk som tillsammans kallar sig ett par. Vad innebär det? Att de tillsammans bildar ett vi? Du är ett du och jag är ett jag men tillsammans blir vi ett vi, eller att vi tillsammans blir jag och du. Hur kan man veta att man älskar någon annan, när vet man det? Kan man göra det? Eller är det något vi har hittat på, vi har iaf hittat på den normala kärleken, finner varandra, umgås, älskar osvosv tills det tar slut. Men är det det som är kärlek? Vad är då kärlek? Ett ord som rymmer miljontals utav känslor, tankar, beteenden. Existerar den? Hur vet man om man är tillsammans med någon för att det är DEN man vill vara tillsammans med? För vi är beroende utav varandra. Vi är beroende utav att ha folk runt omkring oss. Är det det vi blivit kär i? Är det beroendet av att vi alla vill uppleva kärlek, älskog, gemenskap eller är det verkligen den personen vi älskar. Just den vi valt att vara med? Försöker vi, eller jag går över till man, att lära älska personen för att man är kär i beroendet. Kär i kärleken. Det känns så falskt, falskt, falskt. I min ålder har jag inget att förvänta. Säger ej att jag är bra på det, går hellre utan än i ett falskt sådant. Det finns nog inget som har med kärlek har med klokhet att göra. Det är galet och helt vilt, inget smart eller säkert.
walkar staden i söndriga brillz
ibland sofar man för mycket. hehehehhee noooo
kan ha det så föralltid
Skulle kunna stoppa denna stund, ha det så här föralltid. Kaffe, musik, ingen facebook - inget socialt, inte veta ngt bara glida! Den här stunden är fin. Vad livet går upp och ned, blir lika förvånad över hur jag bara kan fortsätta. Hur jag kan tvinga mig upp, oavsett. Ibland är det konstigt, läskigt.
förändringar
Kollade igenom min blogg, olika kategorier. Man kan väl säga att mitt skrivsätt förändrats en aning, även vad jag skriver om ibland. Känns som att jag skrev fler peppande texter innan, skrev texter som -man måste dra sig upp - man kan om man vill- min glädje - osvosv. Vart försvann det flytet? Skrev jag det kanske för att bekräfta för mig själv, få mig själv till att må så, försöka, samtidigt som man kan påverka andra. Det är dock sanning ju. Fina texter. Ibland läser jag om mina texter (privata som offentliga) och blir själv chockad över hur bra det faktiskt är. Underskattar- sig -själv bruden? Fredagar är nog mina deep dagar, förstår mig inte på alla som springer runt och har panik över vad de skall göra.
Ta dig i kragen
Vad är detta för jävla dumheter?! Har fan åkte på någon jävla sjukdom, alltså psykiskt. Ironi ok. Men har åkt in i fel bana, har för en stund gått helt fel väg, lurat mig själv in till denna väg. Nu skall jag ut ur den vägen och tillbaka till den rätta vägen. Japp, för jag le kan om jag vill, och jag vill! Tror jag. Det känns åtminstonde så. Ja. Försöker jag lura mig själv? Kanske och nej, det är iaf känslan. Känslan.
jag klättrar, jag börjar klättra
Jag vet att jag kan klättra upp igen. Vägen är längre. För att hålet har jag grävt djupare. Men jag kan, ett trappsteg i taget. Jag tror på mig själv. Jag vet att jag kan. Precis som alltid. Vill jag så kan jag. För hålla på och gräva hålet djupare lär ej ta mig längre upp, utan vise versa längre ned.
Och det är fel håll, fel riktning i livet.
Free me, my soul, free me from my thoughts
Free me
Burn my soul, do it fast
Burn it, make it to ashes, make it fade
like sand
Release me, take me away
Rescue me from my life
Don't let me bleed, cause it hurts
Burn my thoughts, kill them. Cause they're hurting me
Make me heartless
like others. Make me cold
take me away from reality
I don't need a soul, I don't want a soul
Let me fucking cry, let me be in fucking pain
To not feel anything.
thefuckisthematterwithmyblogg/youhavetostandtheintervals
Louder, louder and we run for our lives
Det står nerskrivet att jag är närvarande
Min kropp är närvarande
Min syn är närvarande
Men min själ är borta
Mina tankar är borta
De är vilsna
Försvunna
Jag ser folk röra sig
Gå förbi, passera
Le på utsidan, men brinna inombords
Jag ser hur personen längst fram stående rör på läpparna
försöker lära ut
men jag hör inget
jag kan inte höra
för tankarna är i vägen
Jag letar mig tillbaka
Tillbaka till den jag var
Då jag kunde dölja
Då jag kunde skratta
på riktigt.
Det finns ej
då jag kunde förtränga verkligheten
tränga ut det
kämpar
kämpar för att inte brista, explodera
Men där är jag
ni ser mig
men jag ser inte er
jag vill att det första också skall försvinna
bli som det andra
Existens, världen borde gå under. och när jag dör vill jag sluta existera.
Ibland önskar jag att alla bara dog. Att allting tog slut. Att ingen skall leva längre. Att allt tar slut. Allt slutar finnas. Allt slutar existera. Inte en enda filur, organism lever längre. Det hade varit något. Något så jävla skönt. Ingen jord, ingen värld. Inget liv. Då finns det ingen som brinner, som förstörs, slits och lider.
När jag dör, då vill jag inte finnas längre. Jag vill sluta existera. Jag vill inte gå vidare till en annan värld, bli en ande. Jag vill vila i frid. Få sova, vila, inte finnas längre. Jag vill leva en gång, och det är här, i denna värld. Sedan vill jag få vara i fred. Inte åka vidare. Till något helvete, eller något paradis. Där allt är hemskt eller allt är lyckligt (?) Jag vill sluta existera. Ville jag sluta existera nu eller? ....
Ett litet fult creep, sönderslitet
Lite som en rebell va? Liten buse. Med att jag skulle våga ta konsekvenser, menade jag kanske inte så långt. Fast det känns dock jävlans skönt. Fast inte om det fortsätter på så vis... nej
Drogar Creep, lyssnar och drogar, tar ut alla olika delar av den. En dag skall jag träffa dig. Det vet jag. Ett freak, precis. Ett freak. Ett som förstår. Ett galet monster. I min nivå. Ett creep. Ett vars hud får mig till att gråta. Ett jag inte vågar titta i ögonen. Ett som svävar som en fjäder. Ett creep. Ett som inte förstår vad jag gör här? Ett som inte tillhör detta ställe. Ett som inte bryr sig om det skadar. Ett som vill ha kontroll. Ett som vill att jag skall märka, när jag inte är runt. Ett jävla fucking speciellt. Ett som önskar sig vara speciell. Att som är ett creep. Att som är en konstig skit. Ett som säger:
" Whatever makes you happy
whatever you want
You're so fucking special
I wish I was special"
Eller kanske inte..... Vet inte. Skitsamma!!!
Fast vet att du finns, tror på dig, ta dig modet. Jag är snäll.
flykten, rädslorna, ovetandet
Sluta rymma, sluta ha rädsla, börja leva. Börja göra, sluta förstöra. Börja testa. sluta skrämma bort, sluta stänga ut. Börja ge det en chans. Sluta tänka, börja leva. Sluta fantisera, drömma, börja handla. Det är handlingarna som räknas, inte vad du tänker. Dina handlingar. Ta konsekvenser. Du vinner alltid på det. Du vinner ditt vetande. Kunskap. Du får veta. Annars undrar du alltid.
Jag ångrar alltid det jag inte gjort, men ändå börjar jag inte göra! Som att man aldrig lär sig.
Hur fan i helvete kan jag veta om jag inte provat, hur kan jag veta om jag aldrig testat?
"Om du aldrig provat hur kan du då vara säker"
Klockrent.
Nu är det fan dags. Det räcker.
Jag har så mycket fint i mitt liv. Så mycket att vara glad över.
