klassiska kvällskvisten
Har varit en relativt fin dag, börjar gilla min skola lite mer och mer för vartenda dag. Tummen upp! Slutade runt ett satt mig ensam i skolcafeterian för att studera, för att sedan möta vänner och på kvällen jobba. Nu har jag jobbat, duschat och snackat massa skit med mina äldre syskon, de som bor kvar hemma då. Ville bara dela med mg utav det. Förresten, slutar jobba idag, eller det är ett kanske.
Från och med nu
Allting har ett början, allting har ett slut. Inget är oändligt, oändligt... Tänk om det vore det, vilket ord. I varjefall känns detta skönt, från och med nu är denna blogg min nya, det är dock synd att jag ej fick behålla migg namn revolutionary... Ledsamt. Men så här sprang jag runt idag i skolan.
mostly you just make me sad
Det är alltid samma gamla visa, jag släpper er in, ger er min hand. Ni blir en del utav mitt liv. Men alltid är jag här igen. Något går snett, vad det är? Kanske bara är en sådan som bryr mig lite extra, lite för mycket? Kanske man ej skall bry sig så mycket? För när, när tänker/bryr sig dem tillbaka? Ej ofta, eller aldrig.
Att släppa någon in, att låta någon vara nära dig, att låta någon vara din vän. Vad är egentligen en vän? När klassas man som en vän? Eller en bra vän. JAg har alltid haft mina visioner om en vän. Har dock ej några krav. Samtidigt känns det, finns det verkligen sådana? Några som verkligen bryr sgi om en? För att de verkligen vill/gör det?
don't look back in anger
Testar lite på bloggen
