unreveur

 

Jag är världens rikaste, uttryckt i känslor. Min familj gör mig rikast. De är det bästa jag har. Sitter med gråten i halsen, tårar i ögonen. Och det inte i form av sorg utan tvärtom av lycka. Lyckan för att ha fått en sådan underbar familj. Det enda kärlek jag är i behov utav. Men med rädsla, rädsla av att hur länga kan man få njuta av något sådant fint? Tar inte allt bra slut någon gång? Nej. Inte hos oss. Dessa tre ord skriver jag med omsorg, med äkthet, aldrig har de varit lika äkta. Jag älskar er.

Väntar

Väntar på klockslag

tickandes

Väntar på tiden

prickandes

Väntar på livet

hickandes

Väntar på människorna

vinkandes

 

 

Tjusigt att en del/någon enstaka checkar in här fortfarande, någon enstaka som ej tappat hoppet om mig? Skall nog börja om på nytt, helt andra teman osvosv. Men ok detta inlägget är enbart för att skriva hur fruktansvärt irriterad jag är på allt The Native Americans har fått stå ut med! När dem borde ha det tvärtom! 

Hejdå